Sida 512

griper en kvast och börjar sopa sitt kök...

Ut på gården strömmar hopen av ungar, valpar, kuttingar,
skrikande av rädsla, smärta och triumf - mest det sista, ty
var och en har sitt rov och slåss därom med de andra. Strax
väcks allt liv i gården, svinen vältra sig ned från gödselhögen,
hönorna flaxa, tuppen gal, katter kila skrämda kors och tvärs,
ur ladugården komma en tropp ankor följda av getter, en
åsna sticker huvudet ut genom gluggen betraktande den
tumlande hopen på gården. Och ur de svarta hålorna stiga
gummorna fram, dock blott ett steg eller två, höja patetiskt sina
armar, banna och förmana. Fruktlöst. Tumultet stiger. Genom
porten, som leder till landsvägen, kommer nu en bredskuldrad
man, Tonio Potenzano, förvaltaren. Han vandrar med tunga,
stadiga steg fram över gården. Tumultet tycks han ej märka
men kommer någon i hans väg knuffas eller sparkas han
undan, försvinner i köket. Och tumultet fortfar, allt under det
att flickorna vid orangeträdet stilla och behagfullt binda sina
kransar, småle och drömma. Då stiger en av gummorna fram
på gården och med ännu mera patetisk åtbörd ropar hon: