Sida 513

- Nu stilla er, barn! Farfar Torriddu kommer...

De skriande munnarna slutas, hopen upplöses, stillsamt
smyga de små, följda av valpar och killingar in i de svarta
hålorna, svinen och hönsen återvända till gödselstacken. Kvar
blir en och annan kulting och valp samt, mittpå gården,
pysen som stångades med killingen. Han sitter där och gråter
bitterligen, suger blod av sin hand som skadats i tumultet.
Genom landsvägsporten kommer farfar Torriddu ridande
sidledes på en åsna. Trots vårsolen är han svept i en svart kappa

ända upp till hakan, på hjässan en luva av svart ullfritt skinn
neddragen över öronen. Mellan kappa och luva framträder ett
urgammalt, skarpt ansikte, stelt, uttryckslöst, över axeln bär
han en skära och där han nu steg för steg rider långsamt
fram kan han likna Döden själv eller urbilden av livets sista
årstid. Han aktar varken på den gråtande pysen eller på de
skygga hälsningarna från gummorna, som nu åter draga sig
in i sina hålor. Han glider ned från sin åsna och djuret stiger