Sida 523

dock blott av gips. Nu tänder en gammal präst och ett par
korgossar ljusen framför hennes altare.

Utanför kapellet börjar folket samlas. De komma från alla
håll: på vägen körande i tvåhjuliga kärror, vars sidor täckas
av bjärta bilder ur helgonlegender, rövarromaner eller den
trekantiga öns underbara historia: andra komma på bergstigar
gående, klättrande, ridande sina åsnor eller mulor. Tonio,
förvaltaren, kommer med hela sitt hus, undantagandes farmor
Maruzza. Hon är för gammal. Farfar Torriddu rider sin magra
mula; han är som vanligt i sin slitna kappa, eljes finnes
knappt någon, som ej bär en brokig och rik dräkt, ny eller
gammal. Likväl är det för farfar man bugar djupast, men
farfar hälsar icke igen. Han är för gammal. Man pratar och
skrattar, man visar varann blombuketterna, som skola läggas
framför helgonets altare. Farfar Torriddu, som sitter kvar på
sin mula, är den enda fasta punkten i denna rörliga skara.

Plötsligt börjar man trängas vid kyrkplatsens stenbarriär.
På stora vägen nedanför kommer en bil, stannar. Förutom