Sida 535

Och armar höjas, händer vridas, munnar ropa! Helgonet
vacklar! En av bärarna har släppt sitt grepp! Helgonet faller,

förvandlas till ett vitt moln. I molnet skymta vi de tre, Luigi,
Carmela, Fabricio - hotfulla, skrämda, helt upptagna av
varandra och nästan omedvetna om den olycka de vållat.

En stor olycka, ett gruvligt omen! På stenvallen sitter en av
de urgamla gummorna, hopkrupen, gråter hejdlöst.

- Jag har sett henne sen jag blev född, kvider hon, jag
har bett till henne, så länge jag förstått att bedja.

Miss Jane vill trösta, tala reson:

- Var förnuftig! manar hon. Det var ju ändå bara ett
stycke gips!

Då bränner vreden bort tårarna ur gummans glittrande