Sida 543

barn - och dessa moderliga händer, dessa smekningar och
omsorger från barnaåren stilla och söva. Hon sätter sig
bredvid honom;, tar hans hand mellan sina. Hon talar om hans far,
som även han ägt den underbara förmågan att hela men som
förlorat den sedan han fläckat sina händer med blod. Förlorat
gåvan och med gåvan livslusten, modet, tron på sig själv. För
den människa, som helgonen förlänat en underbar makt, finns
intet viktigare än att vårda och bevara gåvan. Förlorar hon
den, är hon själv intet, ett tomt kärl, en kropp utan själ.

Under det att modern sålunda lugnar sonen, sker i
kammaren något helt annat. När farfar Torriddu trädde in hållande
Ruggieros kniv i handen, trädde han in i ett ugglenäste.
Gummmorna ha samlats i kammaren, den är trång och de ha tagit
plats varhelst de kunnat, på golvet, på hyllan under taket,

i skrymslen och vrår. Och de äro inbegripna i en lågmäld,
ordkarg rådplägning som; tystnar vid farfars inträde. Tonio bryter
dock strax tystnaden; pekande på kniven i gubbens hand
säger han: