Sida 546

Fabricio och miss Jane-Ann spela boll. Det är vårmorgon i
den mörkt grönskande, en smula dystra, förfallna, drömtunga

slottsparken. De båda ungdomarna äro emellertid ej bekajade
med något sicilianskt svårmod. Morgonsolen är ännu ej för
het, havsvinden sveper doftbemängd över slottsterrassen där
bollnätet är spänt. De förvildade påfåglarna skrämmas ej
längre av flyende fötter, skrida gravitetiskt fram och tillbaka
på terrasskrönet skrytande med sin fjäderprakt. Och de båda
unga bolla med ord och spela med bollar, leka och le.
Tydligen är Fabricio spelets mästare. Han visar sin motpart ingen
förskoning, han är egoistisk, oridderlig - påstår hon. Ja, det
är han och det tänker han vara. Inte ett uns av sitt mästerskap
ämnar han offra för att giva henne en chans. Den
förtrytsamma miss Jane kan dock ej låta bli att beundra honom. Han
är triumfal i sin smidighet, skicklighet, stålfjäderspänstiga
träffsäkerhet - han överträffar sig själv...

Tills han plötsligt förändras. Det sker i ett ögonblick då