Sida 549

- Ett dåligt varsel!

- Ett dåligt varsel, instämmer Marcelia. Och hon har något
att anförtro honom, en varning. Egentligen är det därför hon
hejdat honom. Hennes far är vred på Tonio, förvaltaren, ja,
han är gramse på hela släkten Potenzano. Varför vet hon icke,
men kanske ha de gjort något orätt och då böra de taga sig
i akt och bättra sig. Ruggiero, som kommit henne litet närmre,
makar sig nu åter till sidan. Han skakar på huvudet och stirrar
surmulet framför sig. Han är en smula trött. Vad tror hon om
hans hedervärda släktingar? Dessutom - var det verkligen
blott för att varna - ? Så kunde hon lika gärna låtit bli att
ropa. - Men nej, det var inte bara för det. Hon hade tänkt
skicka bud på honom. De hade vuxit upp tillsamman, lekt
tillsamman - hon tyckte, att han borde ha ett minne av henne.
Hon trevar fubblande i dräkten och tar fram gåvan, helt enkelt
en medaljong vid en kedja. Vill han bära den på sig, så står
det honom fritt. Medaljongen innehåller visserligen ej någon
amulett, icke ens en helgonbild, blott en miniatyr av henne