Sida 550

själv. Men i alla fall. - Hon räcker honom den, hon måste
flytta sig intill honom för att hjälpa honom att öppna
medaljongen. De betrakta kind vid kind bilden. Den är lyckad. Han
böjer sig ned och kysser henne på ärmen, på handen, på andra
handen. Så hänger han med mycken högtidlighet kedjan kring
sin hals, stoppar försiktigt in medaljongen. Han är mycket
allvarlig och högtidlig, stirrar framför sig. Hon stirrar också
framför sig men småler tankspritt. Så rör hon lätt vid hans
arm och säger som vaknande ur drömmar eller minnen:

- Ruggiero, minns du, att du brukade bota min huvudvärk?
Hur var det, du gjorde?

Ingalunda har han glömt konsten. Han ser ytterst saklig och
förnumstig ut, när han nu placerar henne framför sig, rynkar
till och med pannan, som en läkare vid ett kinkigt fall. Hon
småler - åt barndomsminnet. Han för samman fingerspetsarna
på hennes pannas mitt och låter så händerna sakta glida utmed
tinningarna ned till öronen. Nu håller han hennes huvud i ett