Sida 551

fast grepp mellan sina händer. Han varsnar hennes leende och
ler tillbaka. Nu mötas deras blickar och deras ansikten
förvandlas, präglas långsamt av det högtidliga och stundom
hemska allvar som är gemensamt för tre passioner: kärlek,
grymhet, skräck. Greppet kring hennes huvud blir ännu
hårdare och med kärlekens och grymhetens raffinerade
långsamhet föres ansikte mot ansikte, mun mot mun.

Dessa gamla parker med täta lagrar, ogenomträngliga
myrtenhäckar äro förrädiska. Man tror sig väl gömd, men genom
ett eller annat lövvalv förråds man. Fabricio och miss Jane
blevo vittne till kyssen och omfamningen. Fabricio som kvällen
förut med glad hug famnat en lekkamrat, slås nu av häpnad,
skräck, vrede. Han vill störta fram emot dem, men miss Jane
håller honom tillbaka. Varför gör hon det?

- Detta är ju dock någonting oerhört! Oerhört? upprepar
den impertinenta lilla damen. Säg mig då, Fabricio, vem talade
du med i går afton i paviljongen? Jag råkade gå förbi...