Sida 552

- Men kära... stammar Fabricio förvirrad, det var ju
bara... helt enkelt... en lekkamrat från fordom.

- Just vad jag tänkte! konstaterar miss Jane belåtet. Och
lekkamrater bör man aldrig störa. Kom låt oss gå. På tå.

Och Marcelias varning? Den kom för sent. Just då den
gavs i parken, stod en bister herre på släkten Potenzanos gård,
som ovanligt nog låg öde. Han dunkade med sin käpp på
köksdörren och Tonio, förvaltaren, trädde ut, bredskuldrig,
trygg, frimodig. Den bistre säger:

- Jag är hertigens advokat och ombud. Du skall genast
lämna mig dina räkenskaper.

Svarar förvaltaren efter en fundering:

- Jag har aldrig fört räkenskaper, ej heller min far före
mig eller hans far före honom. Varför begär hertigen detta?