Sida 557

gårdsfolk, stannar på något avstånd, bugar och korsar sig. Änkan
och gårdsfolket svara genom att korsa sig. Till sist bugar
Tonio, förvaltaren, och korsar sig inför madonnan över
stalldörren. Och han har tagit farväl av släkt och gård. Han ställer
sig mellan tvenne karabinjärer och de marschera ut genom
porten. Utanför hålla ytterligare sex karabinjärer till häst; hans
nåd på slottet vet vad det vill till för att verkställa en
arrestering på Sicilien. Längre bort, där vägen går tätt under berget,
väntar fångkärran. Förvaltaren marscherar käckt framåt och
pratar muntert med sina båda väktare. De komma kärran allt
närmre, de äro alldeles under berget - då ger han den ene
väktaren ett slag över strupen, den andre samtidigt en spark i
magen, störtar fram mot berget, griper i de nedhängande
buskarna, klättrar som blott bergsbygdens son kan klättra.
Karabinjärerna efter honom till fots och till häst. Dessa hästar äro
inga dåliga bergsbestigare, men deras ryttare känna ej berget så
väl som Tonio. Ur porten strömma gårdsfolk och karabinjärer.
Änkan Potenzano ligger på knä framför madonnan. Hennes
dotter Carmela står vid porten, stirrar med stelt vidgade ögon upp
mot berget, läpparna röras mekaniskt som i bön. Orörliga