Sida 559

De skiljas. Den unge mannen går ut på den solstekta vita
vägen, går, vänder sig om, går, vänder sig om. Till sist måste
flickan i grinden gömma sig bakom muren - avskedet hotar
att bli evigt. Än en gång vänder han sig om, finner grinden
tom. Då fattar han sitt beslut och vandrar manliga vägen
framåt, men för att icke behöva vandra alldeles ensam, tar han
upp en medaljong, öppnar den, betraktar, betraktar, betraktar.
Betraktar så noga medaljongen att han först sent märker den
bår som buren av fyra män kommer honom till mötes. På
båren täckt av ttt skynke ligger Tonio, förvaltaren.

Öga för öga, tand för tand, liv för liv.

Alltjämt badar gården i den strida solfloden. Men där är
förunderligt stilla. Var äro de stojande barnen? Var äro
männen? Var är farfar Torriddu, farmor Maruzza? I ett hörn sitta
gummorna, tryckande sig samman som skrämda apor, gråtande,
vridande de gamla kropparna som i kroppslig smärta. På den
stora sängen i kammaren ligger Tonios kropp övertäckt med