Sida 560

ett lakan på vilket horder av flugor vandra. Bredvid sängen
och med en flik av lakanet i hand står Carmela, betraktar den
döde. Hennes ansikte är stelt, ögonen vidgade, läpparna hårt
sammanpressade.

Skräck och grymhet föder hämnd. Hon lägger långsamt ned
fliken.

Det finns i dessa berg ruiner efter bondgårdar, fäbodar,
ruiner som inte är annat än stora stenrösen. Ofta stå dessa
ruiner i förbindelse med en grotta eller ett helt system av

grottor vilka tjänat till källare och gömsle. Vill man rådgöra
och fatta beslut i frågor av yttersta vikt, lämpar sig en dylik
plats förträffligt till rådskammare. Farmor och farfar ha
begivit sig upp i bergen, funnit sin rådskammare. Allena bliva
de icke. På alla bergstigar, i alla skrevor vandra och klättra
män, som icke synas ha något gemensamt ärende eller mål
men som dock en efter en och kommande från olika håll dyka
upp i ruinen där farfar tagit plats. Herdar, bönder, jägare,