Sida 562

det eder. Hertigen är omild. Vi göra vad rätt varit sedan
urminnes tid och han driver oss i döden. Min sonson hetsade
han som man hetsar ett vildsvin. För tjugu år sedan sände
han oss en uppsyningsman, som ville vårt fördärv. Då
uppoffrade sig en av oss och sände mannen dit, därifrån ingen
återvänder. Nu vill hertigen själv vårt fördärv.

Männen nicka, men ingen talar, ingen erbjuder sig. En
uppsyningsrnan är dock bara en uppsyningsrnan men en hertig
är en man, som drar karabinjärer efter sig. Händer det honom
något tör Rocca Caprea bli så full med sådana som en sugga

med löss. Ska då hertigen få fördärva dem alla? Nej, inte
det heller! Yxan måste gå men vem vill hålla i skaftet? Ingen,
tycks det.

Då inträder i ruinen två kvinnor, en gammal, en ung,
farmor och Carmela. Mellan sig bära de krukan och ställa den
ifrån sig. De betrakta männen, flickan med flammande, spotskt
utmanande ögon, gumman med lurande intensiva blickar. Det