Sida 564

ändå skulle våga förtro sig till henne, den gamla, farmor, som
om åtminstone hon skulle ha medlidande med honom, rädda
honom, tyr han sig till henne, öppnar i smyg handen, tigger
med ögonen om råd, hjälp. Farmor Maruzza tar kulan, synar
den - så tar hon Ruggiero i armen och för honom de få
stegen fram till farfar, räcker honom kulan. Farfar i sin tur
synar kulan och utan att visa ett spår av sinnesrörelse håller
han upp den inför de kringstående. Trängseln kring krukan
upphör genast, men ingen visar sinnesrörelse, ingen frågar,

vem den är som dragit den ödesdigra lotten, utan ord och
avsked skingras skaran såsom den samlats på skilda vägar.
Kvar bliva de båda gamla, änkan och hennes son, Luigi och
Carmela.

Ruggiero för handen till bröstet, sticker fingrarna innanför
skjortan, trevar efter ett litet föremål, fingrar på det. Ofattligt,
otänkbart. Det är icke tjugufyra timmar sedan hon hängde
medaljongen kring hans hals, icke ett dygn sedan han höll
hennes huvud mellan sina händer, kramade, kysste, log, grät,