Sida 566

- Änka, du är ej av vårt blod och över din son bestämmer
farfar Torriddu. Men jag vill väcka ditt minne. För tjugu år
sedan sökte du hindra din man från att döda hertigens fogde.
Din man var ett helgon och fick ej sudlas med blod. Då
ingenting annat hjälpte, gömde du hans bössa. Vad gjorde då ditt
helgon?... Den frågan bryter moderns kraft, hon sjunker
samman, hon gör en rörelse som tigger om barmhärtighet.
Men den gamla fortsätter: Ditt helgon tog oxpiken från stallet
och piskade dig till dess du yppat stället där du gömt bössan.

Och vänd till dem alla säger farmor: Lämna mig allena med
Ruggiero. Då tar farfar stöd mot änkans axel och följd av
Luigi och Carmela lämna de stenröset. Farmor åter försvinner
i den dunklaste delen av röset där öppningen till en grotta
gapar svart. Ruggiero är ensam. Han har tagit fram
medaljongen, betraktar den, sluter den i handen, betraktar den åter,
kysser den. Hans blick är skygg, flackande. Än kan han ej till
fullo fatta vad som hänt och vad som väntar. Nu kommer
farmor ur mörkret. Hon bär i handen en dubbelbössa, hon
ställer den på kolven mellan sig och sonsonen och hon lägger