Sida 571

På vägen hålla de båda ryttarna inne. De ha hört men icke
förstått ropet. Än en gång varnar Fabricio sin far. Hertigen
rycker på axlarna:

- Bah! Visa packet en skymt av rädsla och de äro herrar.
Så snart farmor försvunnit sjunker Ruggiero i sitt förra
lugn, dock ej så apatiskt som förut. Han övertygar sig med
en blick om att farmor Maruzza åtlytt honom. Så ställer han
ifrån sig dubbelbössan, sätter sig på en sten. Men ingalunda
har farmor åtlytt honom, endast dragit något högre upp till
en mera undandold plats. Därifrån iakttar hon sonsonens
besynnerliga beteende och börjar åter åla sig fram mellan
stenblocken ned mot honom. Ruggiero, sittande på stenen, har
dragit stöveln av högra benet, drar nu av strumpan, blottar
foten. När detta är gjort, återtar han sin förra ställning med
bösskolven under armen. Efter ett ögonblick spritter han till,
ansiktet förvrids, dock blott för en sekund. Så lägger han
kolven till kinden, böjer sig framåt, nedåt, siktar, trycker av.

Hertigens häst sjunker på knä, ryttaren faller över huvudet,