Sida 572

han reser sig åter till hälften, slår upp med armarna och faller
baklänges.

Så snart Ruggiero sett hertigen falla över hästens huvud
vänder han sig bort från den ohyggliga gärningen. Han tar
hastigt fram medaljongen, öppnar den, kysser den. Så sätter
han med samma snabbhet kolven mot marken, riktar den
laddade pipan mot sitt hjärta, lyfter den nakna foten och
skjuter in stortån över avtryckaren. I detsamma kastar sig
farmor över honom: skottet brinner av. Ruggiero faller i
armarna på den gamla. Vilka underbara krafter döljer sig icke
hos en gammal bondkvinna som hela sitt långa liv arbetat
bland bergen! Farmor tar sonsonen under armarna, baklänges
klättrar hon uppför skrevan, ögonen tränga sig ur sina hålor,
andedräkten stockar sig men segt och oavlåtligt släpar hon

den tunga kroppen efter sig. Tills hon plötsligt stannar,
lyssnar, spejar nedåt, lägger kroppen, vänder, ålar sig bort
mellan blocken.