Sida 575

icke, tvärtom. Marcella sitter hopkrupen i en stol, småhuttrar
trots värmen. Hon är orolig utan att rätt veta varför och den
muntra musiken plågar henne. Hon ber miss Jane spela något
annat.

- Gott, säger miss Jane, lägger bort noterna och börjar
improvisera. Hon sitter helt nära ett fönster och under det
hon improviserar söker hon sin inspiration där ute i det
döende dagsljuset. Det blir rätt vemodigt, rätt sorgligt. Men
just detta vemod passar Marcella förträffligt. Det upplöser,
utlöser hennes dova oro. Hon börjar småle, helt svagt men
icke utan en viss glad ömhet, så som man ler åt ett kärt
minne. Då rycks hon plötsligt ur minne och drömmar av en
förfärlig dissonans. Miss Jane har plötsligt rest sig upp och
därvid kört båda händerna i klaviaturen. Hon har upptäckt
Fabricio ensam jaga fram mot slottet. Marcella springer upp.

- Vad har hänt?

Miss Jane som själv darrar av oro söker lugna väninnan.