Sida 577

kind och börjar smeka den. Men när nu brodern räcker den
skälvande handen än närmre, kryper hon ihop lite, håller
händerna tätt till bröstet och gör en helt liten, avvinkande,
avvärjande åtbörd. Och hon gör sig sakta lös ur väninnans grepp,
hon drar sig baklänges mot väggen, tills hon får ryggstöd.
Då väninnan följer henne drar hon sig sidledes utmed väggen
in i hörnet, vinkeln mellan två väggar, hon småler bedjande,
tiggande mot väninnan och upprepar gång efter annan den lilla
handrörelsen...

Farfar Torriddu har många gömslen uppe bland bergen.
Ett av dessa stenkummel går så i ett med gråberget att man
knappt på nära håll skönjer det. Dit har farfar fört sina kära,
räddade penningpungar och dit för farmor och hennes hjälpare
Ruggiero. Han har nu helt återvunnit sansen och med
krafterna synes det ej vara så farligt beställt, ty då de sätta ned
honom, reser han sig själv, tar sin bössa och öppnar
stenhyddans dörr. Farmor vill följa honom men han håller henne
med en åtbörd tillbaka. Och denna gång är det farmor som
lyder. Ensam stiger han in till den gamle och säger: