Sida 584

och försöker se henne in i ögonen, men hon gör sig otåligt
lös. Och Fabricio skrattar, rycker på axlarna och säger: Hon
har till och med tagit ett heligt löfte av mig, att jag aldrig
skall sätta min fot i det beryktade klostret...

På en gång ändras de tre människornas ansiktsuttryck.
Fabricios blir vemodigt ömt, han lyfter handen och vinkar mot
ingången till loggian. Jane åter uttrycker en trött hopplöshet,
som hon försöker dölja under ett svagt leende. Prelaten
slutligen nickar och ler men gör så på detta en smula krystade
sätt, varmed man söker hålla god min inför ett lyte.

Det är den nye markisen av Rocca Caprea, som kommer,
Vannino, hertigparets enda barn, en pys på fem, sex år -
ett vackert men sprött ansikte, livligt, spelande, skiftande, en
liten smula lidande, spörjande, ängsligt. Hans uppvaktning är
formidabel: en av dessa abbruzziska ammor och
barnavårderskor, vilkas otroligt junoniska former och brutalt stolta
hållning och skick ge dem tycke av att vara själva Moder Naturens
befullmäktigade ombud. Detta exemplar, på sedvanligt sätt