Sida 589

underligt och hemskt följe: lama och lytta, förkrympta och
idioter, sönderfrätta och sargade, haltande och krälande. Allt
flera komma, burna på bårar, stödda, framsläpade av
föräldrar, vänner, söner och döttrar. Mjuk är den gröna mattan,
vackra blommorna, strålande vitt och hett solskenet som bländar

från klostrets vita murar och bland de elända som vrida sig
och våndas springa barnen lekande och stojande omkring,
under det att de friska vuxna trängas i bidan vid porten.

Lekmannabröder tränga undan folkmassan, i vilken eleganta
toaletter blanda sig med lumpor. Priorn själv träder fram i
porten. Det är en kraftig, yvskäggig gubbe, snarast av
bondetyp, sluten och envis. Fram till porten rullar ett täckt ekipage,
betjänten öppnar dörren, en ung monsignore hoppar ut och
räcker handen åt cardinalvicarien, som spänstig och ungdomlig
stiger ur ekipaget. Hjässor blottas, men de vuxna hålla sig
på vederbörligt avstånd. Så icke barnen, som trängas kring
prelaten likt svenska ungar kring julgran vid plundringen.
Allt vad de trakta efter är att få kyssa fiskarringens sten. Och