Sida 590

den unge monsignoren skrattar och knuffar dem och luggar
dem och lyckas äntligen bereda väg för prelaten, som hälsas
av priorn med handkyss. I klostergången stå munkarna
uppställda i dubbla led, ryggarna krökas allteftersom prelaten
skrider fram, med tre fingrar lyftade utdelande den
apostoliska välsignelsen.

Ensam, stilla, något hopsjunken sitter på klostergårdens
stenbarriär lekmannabrodern fra Marcello. Kåpans kapuschong
är neddragen och täcker hela ansiktet. Hans enda rörelse
består däri att han då och då sträcker fram händerna, värmer
dem i solen. Par om par vandra nu munkarna, armarna
korslagda över bröstet, förbi bakom honom i klostergången, snegla
och viska. Han märker dem icke, märker däremot att han
kommit in i ett orangeträds skugga, makar sig ut i solen,
värmer sina händer, gnider dem sakta.

I priorns rymliga cell har cardinalvicarien redan börjat
förhöret. Framför honom står priorn, ödmjuk men butter
och envis, bakom prelatens stol står monsignoren, en