Sida 591

gladlynt, godmodig ehuru rätt maliciös och satirisk ung
Violettstrumpa. Don Giovanni har icke längre ett uns av kavaljeren
kvar i kroppen: han är helt den stränge, myndige prelaten
som går skarpt till rätta med sina underlydande. Skurarna

falla stritt över priorns huvud, han blinkar, han rister på
sig, han för sin talan, säger:

- För två år sen då vi hade kopporna, sände jag fra
Marcello med de andra att besöka fattiga, vårda de sjuka. Kunde
jag veta att han hade förmågan att bota...

Pang - slår prelaten sin behandskade hand (ringen utanpå
handsken) otåligt i bordet. Nog nu med all denna ömkliga
vidskepelse! Inga undanflykter! Han vill ha klart besked.
Vem är fra Marcello? Varifrån har han kommit? Varför har
han tagit sin tillflykt till Santa Agata?

Ödmjuk, oböjlig och butter svarar priorn: