Sida 596

- Jag skall rycka upp denna vidskepelse med rötterna!

Priorn, gripen av oro, gör ödmjuka föreställningar, som kort

och skarpt avvisas, monsignore ler intresserad. Och även
Ruggiero ler, helt svagt dock.

De sjuka, som lyckats intränga i den yttre klostergången,
och deras friska ledsagare, låta icke föra ut sig. Förgäves
trugar dem lekmannabröderna. En av de sjuka kan varken gå
eller krypa men har krälat sig fram i främsta ledet av det
tjugu- eller trettiotal, som finns där. Två bröder fatta tag i
honom för att bära ut honom, men den skälvande kroppen
slingrar och vrider sig så att de förlora taget och släppa
honom. Han faller på ansiktet, vrider sig snabbt runt på rygg
och ses färdig att försvara sig med tänder och klor. Då
bröderna lämna honom, vältrar han sig ånyo på magen. Nu blir
det först en stark rörelse och därpå stillhet bland bröder och
sjuka. Över klostergården som från gången är skild med ett