Sida 597

galler, komma cardinalvicarien, priorn, monsignore och
Ruggiero. Priorn öppnar en liten grind i gallret och prelaten
träder ut i klostergången följd av Ruggiero, priorn och
monsignore stanna i grinden.

Don Giovanni vill rycka upp vidskepelsen med roten. Han
talar till dessa förblindade, söker öppna deras ögon. Vem är
fra Marcello? Icke ens en munk, icke ens en renlevnadsman.
Han är en syndare, som de själva, kanske värre än de själva.
Varifrån skulle han då taga kraft att bota sjuka, hela sargade,
skänka krafter åt lama lemmar? Han talar kraftigt, bjudande,
övertygande. Församlingen lyssnar andäktigt, somliga nicka
förnumstigt samtycke, göra korstecknet. Och den, som talet
rör, står till synes oberörd bredvid talaren, låter sin bräcklighet
och uselhet demonstreras, ser rakt framför sig. Likväl glimrar
hos honom ett svagt leende, ett leende mellan bitterhet och
triumf.

Åhörarnas öron äro hos prelaten men deras ögon
annorstädes. Kort efter don Giovannis och Ruggieros inträde har