Sida 598

den arme jordamasken i främsta ledet börjat slingra sig fram:
han krälar långsamt, mödosamt, försiktigt utmed stenbarriären.
Prelaten är alltför upptagen av sin egen vältalighet för att

varsna det grå kräldjuret men menighetens blickar följa honom
med stadigt stegrat intresse. Även priorn ser honom och
småler illvilligt och triumferande. Monsignore upptäcker honom
och följer hans krälande med förvåning och en viss vämjelse.
Har Ruggiero upptäckt honom? Kanske - men hans blick
går rakt fram och hans uttryck förblir oförändrat. Den
prelatensiska vältaligheten har nått sin höjdpunkt och don Giovanni
lyfter bjudande sin hand för att understryka konklusioner -
då han plötsligt varsnar kräldjuret, tvärtystnar, tar ett steg åt
sidan. Kräldjuret är nu framme vid Ruggiero, ansträngande
sig till det yttersta lyckas han höja överkroppen något, med
sina klolikt krökta fingrar griper han kåpans flik, gnider den
mot kinden, sluter krampaktigt ögonen som i ett övermått av
smärta och njutning. Ruggiero sänker icke blicken till honom,
snarare blir hans blick än mera orörlig, stirrande, det
triumferande, bittra leendet upplöses i några spasmodiska