Sida 601

liknöjdhet då han svarar:

- Min mor har sagt mig att min gåva är av Gud och att
jag får behålla den, så länge mina händer ej fläckats av blod.
Jag trodde henne.

Don Giovanni nickar och fortfar att i smyg och med växande
intresse betrakta Ruggiero. Det är tydligt att han kämpar med
sig själv, att det finns någonting inom honom som river och
sliter för att få luft - för att få komma ut i ljuset. Och
plötsligt i ett anfall av vrede skakar han sina knutna händer
och utbrister:

- Jag hatar de sjuka! Deras fördärvade, eländiga kroppar
jaga min själ in i fördömelsen. Gisslet hjälper ej, min makt
blir allt större och de sjuka svärma kring mig som flugorna
kring ett lik!

Prelaten reser sig. Såväl han som hans unge vän monsignore
äro vetenskapligt skolade män och detta fall är onekligen