Sida 453

sig upp och gnuggar ögonen.

Domedagsängeln åter tar efter basunen till med predikan.

Tänk vad han var rar förr i tiden! Och hur har inte de
usla kvinnfolken skämt bort honom!

Då sätter sig herr löjtnanten indignerad upp och slänger
käft med gumman, yttrande:

- Hon har ingenting att säga, Olsson! Hon var en av de
första kvinnorna i mitt liv och hon bar mig på sina händer,
gamla kelegris!

Ack, de ljuva minnena! Gumman blir ju lite rörd men
harmen tar åter makten och hon håller en spegel framför den
unge mannen! Må han se verkan av ett lastbart leverne!

Nå, först ser han förväntansfull ut, men missnöjet kommer
och stiger och han börjar göra hotfulla och förfärliga gubbar