Sida 456

- Visst kan pojken min ha sina svagheter - men det är
också hans enda fel.

Inför denna moderliga logik måste löjtnanten dra på
smilbandet; han ger sin gamla vän ett par duktiga klappar och
aktar icke för rov att stryka sin kind mot hennes.

Vad nu gummans son beträffar så ska vi genast finna att
hans eventuella svagheter ej höra till de yttre. Tvärtom är han
en ganska ståtlig karl i sina bästa år och av den typ som man
med en viss oartighet mot pigor plär kalla pigtjusig. Han står
redan utanför sin löjtnants dörr snarare tvungen än hågad att
inträda. Tveksamt trycker han på knappen och modern skyndar
att öppna. Står han så i giv akt inför sin förman. Löjtnanten
går dock förbi honom ut i det yttre rummet, han ger gumman
några slantar och ber henne hämta bröd till morgonkaffet.
Han har sin lilla uträkning med det och dröjer i
sängkammardörren tills han sett den gamla försvinna i tamburen. Då
stänger han sovrumsdörren om sig och sergeanten. En halv