Sida 457

sekund senare står gumman vid sagda dörr och lyssnar.

Löjtnanten går bort till ett skåp, låser upp det och tar fram
en kassabok eller kladd. Han lägger boken på bordet, sägande:

- Jag befallde sergeanten hit för att vi skulle få vara
ostörda. Han slår upp en sida i boken, tar så ett
förstoringsglas och låter sin allt annat än muntre sergeant skärskåda
vissa siffror. Och han säger: Som sergeanten ser, har här
raderats - efter intendentens påstående för cirka femhundra
kronor. Och det finns ingen annan än ni, som kan ha gjort det.

Det är att gå rakt på sak. Den »svage» blåser upp sig, tar
min och ton, men inför löjtnantens på en gång hotande och
föraktfulla blickar brister plötsligt bubblan. Han rycker buttert
på axlarna. Nå ja, han måste väl erkänna - han tänkte »lägga
igen» - det är inte så gott - man har ju sina frestelser.. *
Har man hört på maken! Frestelser! Denna lättsinniga
undanflykt upprör löjtnanten i högsta grad. Han får i hållning, i
min, i ord ett verkligt moraliskt patos. Frestelser! En bra karl