Sida 464

olyckor alltför skrattretande. Äntligen tycks den värsta faran
överstånden. Den skrämda kastar sig om halsen på siste man
i ledet - siste man är väl den sävligaste och beskedligaste,
vad gör det då om inte pojken är snarvacker.

- Rädda mig! ber flickan - hennes skrämsel är ingalunda
mindre.

Smattret har börjat på nytt. Hemska gestalter dyka upp på
avstånd, kanonernas åska dånar allt starkare. Man kunde tro
att en hel armé dragit ut för att inringa och förgöra dessa
båda stackars flickor. Och hur godmodig den anropade än

ter sig så har han dock intet hjärta. Han gör sig lös och
säger grinande:

- I kväll ska jag väl rädda lilla fröken, men först måste
en knoga och dö för fosterlandet!

Luffar vidare, svänger på hälen för att kasta en kyss och