Sida 468

Det går en sky över sergeantens martialiska ansikte men
den leende Mimmi tör kunna jaga bort molnet.

I den gammaldags herrgårdssalen står bordet präktigt dukat
för tre. En gammal betjänt, skröplig och en smula slö, tycks
ska sköta serveringen. På ett särskilt bord stå en rad
vinbuteljer, som visar att husets herre sannerligen ej är någon
gnidare vad dryckjom beträffar. Bordets tretal kommer van
Loo att gissa att han haft äran göra husets dotters bekantskap.
Hans förmodan framkallar en grimas i gubbansiktet, någonting
mittemellan hånleende och vrede, så brister han i skallande
skratt, och då den allvarliga flickan nu inträder, ropar han:

- Helen, han tror du är min dotter! Tja, tja, så går det,
när en sextioåring gifter sig med en tjuguåring. Och den
muntre åldringen brister åter i skratt, van Loo vet inte riktigt
var han är hemma, hans hälsning på husfrun blir en smula
brydd och hennes ganska stel. Men den muntre gamle skakar
skälmskt finger och fortsätter: Ha, ha, käre löjtnant, ni hade