Sida 471

Sanningen att säga har sergeanten denna dag fått den bättre
delen. Hans lilla Mimmi har dukat åt honom på prydligaste

vis i en berså, och visserligen uppmanar hon ej till kurtis
men - betydligt angenämare! - hon utmanar till kurtis. Och
sergeanten är inte sen att upptaga handsken. Löjtnanten får
champagne, sergeanten öl - men hur serveras inte detta öl
och hur många löften ligga ej på varje bägares botten! Bänken
på vilken de båda sitta, är från början ej särdeles stor, men
besynnerligt nog tycks den under måltidens lopp växa så att
de tomma sidopartierna bli allt längre och längre.

I salen timar ock underliga händelser fast av annat slag.
Man har tagit plats vid bordet och värden ses redan mer
upptagen av vinet än av gästen. Gästen åter verkar alltjämt en
smula stel, sneglar än på värd än på värdinna. Då känner han
sin hand förstulet tryckas under bordet, han förstår att det
är en signal och kastar loss. Han blir livlig, älskvärd,
kurtisant. Värdinnan dricker honom till, efter skålen fattar han