Sida 472

hennes hand och kysser den ridderligt och ömt. Värden sitter
där och kisar, hans blickar glida oavlåtligt från den ena till
den andra. Värdinnans uppsyn blir onådig och hon drar sakta
men bestämt undan den kyssta handen. Åter blir den kurtisante
kavaljeren fastlåst i sitt bryderi, stelnar till. Men när nu värden
tömmer sitt vinglas till sista droppen passar hon på att ge
kavaljeren en bedjande blick. Han tar sig en sekund för
ögonen. Så går ett ljus upp för honom, svagt men dock! Vad
har hon sagt? Han ska inte bry sig om hur hon bär sig åt,
bara gå på! Just parollen för en ung militär! Han funderar
ett ögonblick, så vänder han sig till värden. Han berättar den
komiska scenen i skogen, demonstrerar - paff, paff -
skottlossningen, flickans dimpning, hur hon måste lyftas upp -
och just detta moment begagnar han för att gripa kring unga
frun, trycka henne intill sig, liksom för att lyfta upp henne,
stryka henne över kinden för att demonstrera hur tårarna
flödade. Demonstrationsobjektet blir alltmera besvärat och gör
slutligen en halv åtbörd för att stiga upp och lämna denne
alltför närgångne kavaljer. Men nu fattar van Loo galoppen.
Förtvivlad över vad han gjort ber han om tillgift med