Sida 474

- Stanna här ni, säger den gamle satyren, så ska ni få se
något roligt. Han tar en champagnebutelj, stoppar med
skälvande händer tre glas i fickan och skyndar genom en
torntrappa direkt ned i parken, han går på tå fast hans steg är
något vacklande - då och då kastar han en blick upp mot
fönstret, grinar och viftar med flaskan.

I salen vill van Loo lämna fönstret. Nej! Han får inte. De
måste stå kvar. Dessutom kan hon nu förklara den
egendomliga situationen. Mannen som inte hyser stor lit till hennes
trohet och än mindre - säkert med rätta - till hennes kärlek,
älskar att då och då sätta henne på ett eller annat prov. Som
nu detta: en ung kavaljer inbjudes - kurtiserar han henne
och kurtisen besvaras på ett eller annat sätt, nå då är saken
klar och följderna bli därefter - kurtiserar han henne inte,
stå de båda unga i komplott, ty en ung man kurtiserar alltid;
saken är då ännu klarare och följderna ännu starkare -
kurtiserar han henne starkt och hon reagerar på samma sätt som
i dag, då äntligen sövs hans misstänksamhet och hon får ro
till nästa prov. Så ofta förekomma de ej, men när de komma,