Sida 475

är de lindrigt sagt spännande. Van Loo stirrar på henne
skräckslagen nästan. Och detta tål hon, överger honom inte? Hon
svarar honom bäst med sin kropps och sin själs obotliga
trötthet. Vad ska hon göra? Vart ska hon gå? Hon har intet
hem, ingen släkt, ingen vän. Inför denna hjälplöshet flammar
den unge mannens ridderlighet upp, väl ock en öm låga som
snabbt tänts av den vackra flickan, men dämpats av hänsyn
till hennes ställning. Varför får han inte vara hennes vän?
Varför kan hon inte följa honom? Han har själv ingen att
hålla av... Hon skakar vemodigt på huvudet, har för länge
sen mistat tron på någon som helst lycka.

Satyren har kommit fram till bersån och väckt det
kärleksdruckna paret med sitt skratt. Han gratulerar dem till deras
lycka! Tösen, först skrämd, lugnar sig snart, men sergeanten
är sårad av gubbens flin. Plötsligt upptäcker han något -
och nu är det hans tur att skratta. Vad åt? undrar gubben
och vänder instinktivt blicken mot huset. Gnistan har tänt
blånorna! De båda unga där uppe ha slutits i en lidelsefull
omfamning, så bedövande att de icke ens tänka på fönstret.