Sida 482

gamle som först häpen, så ursinnig ställer sig i vägen för
löjtnanten. Det blir en kort tvist, så en brottning. Den unge
tar den gamle i kragen, slungar honom nedåt trappan och
skyndar genom salen in i ett inre rum där Mimmi storgråtande
står med sin stackars matmor i famn. Hennes kläder äro i
oordning och delvis sönderrivna; hon är utpinad och uttröttad
men hon fäller inte en tår.

Sergeanten åter möter nu sitt öde. Som han nyss stod där
i trappavsatsen, förbittrad och skamsen, kommer gubben halvt
tumlande, halvt ramlande nedför den övre trappan och skulle
väl fallit om inte sergeanten huggit tag i honom. Denna
instinktiva hjälpsamhet missförstår gubben totalt. Huvudyr och
ursinnig tror han sig kanske i den uniformsklädde se
löjtnanten eller i varje fall dennes hejduk. Hans raseri stegras till
det yttersta, han griper sin hjälpare i strupen och det
uppstår en kamp betydligt våldsammare och hätskare än den förra.

Trots skillnaden i ålder måste sergeanten uppbjuda alla sina
krafter för att komma loss det kvävande greppet och slunga