Sida 484

som slungade honom utför trappan.

Dystra natt! - den unga änkans sorg och förtvivlan har
inga gränser. Verkligen? Sörjer hon vidundret? Ack nej, det
vore för mycket begärt. Snarare och hur hemskt det än kan
synas sörjer hon hans baneman. Löjtnanten är orubblig i
beslutet att angiva sig själv. Ingen annan lär göra det. Alltså
skall hela hans liv skövlas därför att han skyndat henne till
hjälp. Ännu några minuter före upptäckten av olyckan hade
de båda unga funnit en lösning av det svåra problemet -
hennes befrielse. De skulle rymma, framtvinga skilsmässa,
gifta sig. Och nu - omöjligt. Den levande hade varit ett svårt
hinder - den döde ett oöverkomligt. Det inser också hon
och dock - mellan att avstå från lyckan och att fördärva
hela hans liv är ju ett svalg! Men ingenting hjälper. Hans
beslut är oryggligt. I sin nöd flyr hon till sergeanten, som i
rummet bredvid grubblande lyssnar till deras samtal. Kan inte
han förmå van Loo att avstå från sitt beslut? Han skakar på
huvudet. Likvisst tycker hon sig skymta en viss tvekan. Då