Sida 485

mångdubblar hoppet ivern, hon slår armarna kring hans hals,
hon bönfaller. Nåväl - han ska göra vad han kan, men han
vill vara ensam med sin förman. Han stiger alltså in till van
Loo som sitter där tungsint med huvudet stött i handen. Och
sergeanten lägger handen på hans axel och säger:

- Löjtnant, ni var hygglig mot mig, när jag hade begått
en liten dumhet, i gengäld skall jag hindra er från att begå
ett vida större brott.

Löjtnanten stirrar på honom under rynkade bryn.

- Brott?

- Just brott!

Om han anger sig så får inte han utan hans olyckliga
väninna det svåraste straffet. Ingen domare kommer att döma
henne men väl den kära nästan. Se där går hon som lockade
sin unge älskare att dräpa den gamle! Det bleve refrängen i