Sida 487

Emellertid tycks han inte ha gjort det med lätt hjärta. Den

gladlynte, spjuveraktige unge mannen har blivit allvarlig,
nästan melankolisk. Inte minst nu då han - civilklädd -
lämnar kasernea efter att ha tagit farväl av kamraterna, Den
siste han träffar är sergeanten. Han skakar hand med honom
och de båda männen se varandra in i ögonen. Så sänker
sergeanten blicken. Så säger löjtnanten:

- Det är väl knappt troligt att vi träffas mer. Jag ger mig
ut på irrfärder - alldeles som salig Kain i tiden - eller
osalig måste man väl säga.

Han går men efter några steg stannar han, vänder:

- Sergeant, säger han och småler - hur var det - kärade
ni inte ner er där borta - ni vet...

Sergeanten lyfter blicken från marken och ser honom åter