Sida 489

Hennes nåd promenerar i parken. Hennes sorgdräkt
stämmer rätt väl med höststämningen utom henne och inom henne,
Nu lyser hon upp nästan som Mimmi - vid åsynen av den
forne gästen. Kommer han med hälsning från en viss annan
gäst? Visst gör han. Men hälsar först på det allra
ridderligaste, ja, på ett nästan för hjärtligt sätt. Hon tänker inte
stort därpå - nyfiken efter nyheter som hon är - men den

enda han bringar gör henne förstämd, djupt förstämd. Den
andre gästen har lämnat landet, han kommer sannolikt ej mer
igen. Sergeanten granskar henne förstulet och ju mer hon
mörknar, desto mer mörknar han eller snarare sagt hårdnar.
Och han säger:

- Kanske är det tryggast för van Loo att icke återvända.

Hon spritter till.

- Tryggast? Vad hotar honom? Vem?