Sida 494

betjänten gick. Nu vet han vem han är - den kujonerade gamle
betjänten från herrgården.

Ty, den glada damen på stranden är ingen annan än hans
dystra och förgrämda lilla väninna Helen. Det glada sällskapet
drar sig uppåt stranden på väg till hotellet. Hon kommer med
en ung herre vid sin sida. Det ser rätt förtroligt ut. En man
nummer två kanske, eller en älskare, tänker van Loo där han
sitter kvar på sin lilla kulle och väntar på vad som skall ske.
Han beslutar sig för att gå innan hon sett honom - men det
gör hon tydligen just nu. Hon hajar till ett ögonblick,
fortsätter lugnt sin väg framåt och van Loo står kvar. Han vet
inte rätt om han skall hälsa eller ej. Det kanske inte är
angenämt för den glada unga änkan att bli påmind om den
tragiska händelsen eller den kortvariga amouren som slutade
så dystert. Han för handen mot hatten men låter den sjunka.
Hon blir själv den avgörande. Hon har betraktat honom
oavvänt, men när hon kommer på hälsningshåll vänder hon sig
helt åt sin kavaljer och är fullt upptagen av sin flirt. När
hon gått ett steg förbi van Loo stannar hon helt omotiverat