Sida 501

Vid bordet där hon suttit står nu gumman med utbredda
armar och strålande min. Äntligen får hon omfamna sin
älskling. Hon kan inte vänta till dess han lotsat sig fram mellan
borden till det där hon står, utan hon galopperar i kort galopp
honom till mötes, fullkomligt obekymrad om alla de knuffar
hon utdelar till höger och vänster. Och sedan de dansat runt
ett par bord för att nå varandra smaska de äntligen samman
till stor häpnad och ej ringa munterhet för societen.

Gumman vill inte bli utskrattad, hon vill i lugn och ro tala
med sin lille löjtnant. Hon tar honom under armen och de gå
över terrassen ner mot parken. Alldeles nedanför terrassen,
och strax intill den plats där betjänten sysslar står en bänk.
Där slå de sig ner. Van Loo är sig lik från förr, tjuvpojke
och öm mot sin gamla väninna. Gumman berättar och berättar!
Van Loo börjar bli intresserad. Vad är det hon berättar? Jo,
att sonens äktenskap alls inte är lyckligt. Inte kunde det bli

någon lycka i det äktenskapet inte. Hon ser sig om ifall någon