Sida 736

ömt. Han böjer sig fram över henne, och hon lutar huvudet
tillbaka och lyfter armarna för att famna honom. Då svinner
fantomen. Ty ingenting annat var det än en faktorn, och den
lilla markisinnan är obotligt, gråthuttrande ensam.

Den ende man hon kan älska, söker och finner sina
sensationer. Han tillbringar natten vid gröna bordet i en halvt
orientalisk och helt dubiös lokal. Spelmatchen står mellan honom
och majoren, som hittills är segraren. Markisen sliter sista
bladet ur sin checkbok - förlorar. Majoren säger: - Ställ
pant. Markisen trevar febrilt i sina fickor, får tag på en
tingest, betraktar den häpen, brister i skratt, kastar den på
sedelhögen. Men vem kan godtaga en dylik pant - en nyckel,
om än skönt sirad i empire. Markisen skrattar och säger:

- Det är nyckeln till Hortenses rum.

Majoren tvekar ett ögonblick - så godtar han panten.
Spelet fortgår och nu vinner markisen. Han reser sig en
smula ostadigt, han är trött på spelet, han vill ha andra