Sida 797

fälla, och att hennes man varit med därom. Tanken verkar
till den grad förlamande, att Hortense knappast märker hur
majoren sakta närmar sig henne, beredd att trösta henne,
den arma.

På rue Parc Monceau vandrar Jean i väg, fast besluten att
lämna detta hus och hela denna komedi, som tar på hans
nerver. Han får finna ett annat sätt att rädda sin gård på,
ty nu vill han inte vara med längre.

Strax bakom honom kommer Marcel springande. Han hänger
sig fast vid Jeans arm, för att hindra honom. Men Jean knuffar
undan handen och ryter:

- Nej, jag går inte tillbaka! Jag tänker inte stå som en
narr och tölp inför den kvinnan - därtill är jag för stolt -
och hon, hon är alldeles för god!

Marcel ställer sig hindrande i hans väg: