Sida 20

Han slutar spela, springer ned från hällen i det att
hundarna, som slutat äta, ställa sig upprätt på var sin sida om
honom. Han lägger händerna på deras huvuden och stiger
löjligt gravitetiskt fram till Elsa och bugar. Hundarna räcka
vacker tass. Elsa måste åter le. Gycklaren säger:

- Rätt så, mitt barn! Skratt är gycklarens gåva. Vad du
nyss såg i min kikare var endast sken och villa. Ditt straff
därför att du föraktade gycklarens konst. Nu skall ditt eget
hjärta tala - på gott eller ont!

Han tar ett kraftigt grepp i strängarna. Elsa vill förskräckt
resa sig från bänken, men förmår icke. Gycklaren står som
han nyss stod på kärran med hundarna bredvid sig och
spelar. Hans ansikte har ett spänt uttryck. Elsa gör nya
försök att rycka sig lös ur den dvala som faller över henne, allt
förgäves. Så somnar hon. Rummet svepes i ett töcken i
vilket man blott urskiljer Gycklarens ansikte och strängarna
med den spelande handen.