Sida 337

I det öppna fönstret står den Blinde och spelar.

Slinkan kommer långsamt fram ur tunnorna, dragen och
lockad som en råtta av råttfångarens pipa. Det slöa ansiktet
har ett visst vemodigt, smärtsamt lyckligt uttryck, bedövningens
lycka. Bredvid henne står soutenören. Hans ansikte har fått
ett slags gentlemannaaktigt allvar eller kanske snarare
parodien på ett sådant allvar, han kastar sin lilla stump, sätter
med några knyckar sin kropp och sin dräkt i form och ler
artigt mot slinkan, ett leende som hon besvarar på samma sätt.

Vid sophögen står kärringen med den gamla ryggen stödd
mot väggen, hakan i handen, lyssnar, vilar. Den lilla
tiggarflickan tar med nyporna i sin lilla kjortel och dansar, bredvid

henne sitter den gamle, långsamt tuggande på ett stycke korv,
tuggar långsamt, stirrar tomt.

Merethe har gått fram till fönstret och står där bredvid