Sida 349

och hon förstår inte själv den förlägenhet sonn plågar henne.
Hon jämkar linnet till rätta och går med sänkt huvud förbi
honom men vid trappuppgångens dörr kan hon inte motstå
frestelsen att kasta ännu en blick på honom. Mycket riktigt,
han har vänt sig efter henne och ler helt svagt mot henne.
Då försvinner hon hastigt i trappan.

Den unge mannen får nu också brått att skynda efter sin
förnäma väninna, som redan tagit plats i bilen och med
tämligen onådig otålighet bereder honom plats vid sin sida.

Merethe stiger in i sin mors rum men vid dörren
tvärstannar hon, ty borta vid fönstret står ej blott hennes mor
utan även herr Wunderwald, korslagda armar, kisande ögon
och tungan slickande läpparna.

Modern går emot henne, hon är nästan alltför upprörd för
att kunna tala men hon drar med skälvande händer flickan
intill sig och viskar om den lycka som så snabbt följt olyckan
i spåren. Hon säger: