Sida 101

Slinkor, gycklare och skojare höstade hastigt vinst och öste lika
hastigt ut den. Där fanns ett grant och fint och förnämligt
nöjenas tempel »Goda Hoppsudden», ett tillhåll för raska
pojkar med klingande mynt på fickan och för vackra och rätt
anständiga flickor. Mutter Boman förde här spiran med tukt
och heder: kanske till och med något för hederligt, ty trots
frekvensen ville debet och kredit icke gärna gå ihop. Där
fanns vidare krogar av alla de slag och nästen ända ned till
»Cap Devil», ett ruskigt näste, vars tröskel ordningsmakten
endast manstark och väl beväpnad vågade överskrida.

Mitt ur allt detta skummande virrvarr av käcka sjömän,
leende flickor, stojande ungar och ruskiga, förkomna kamrater
reste sig Enemans gestalt som ett fyrtorn. Man kunde tycka att
hans imponerande yttre och otadliga liv skulle förskaffa honom
ett visst mått av vördnad. Så var icke fallet. Visserligen fanns
väl icke den man eller kvinna, som vågade skratta »mästerman»
upp i ansiktet men bakom hans rygg blevo grimaserna desto
våldsammare. Till löjet bidrog kanske hans dräkt. Han svepte
sig i en uråldrig, sliten kappa av obestämbar färg, på fötterna